Torsdag kväll på tåget mellan Stockholm och Umeå. Är fortfarande tveksam till start. Har ont i benet efter ett fall på cykeln.
Stefan leker med sin GPS. Tiden går långsamt.
Pratar lite med en tjej som ska vandra runt Abisko. Ensam. Tufft, tycker jag. Äter i restaurangvagnen. Lyssnar lite på erfarna vandrare, som skryter om bra tider på FC. Blir nervös. Det låter riktigt jobbigt.
Sover inget vidare, trots att jag har tre säten till mitt förfogande.
Kommer fram till Kiruna en timme efter utsatt tid. Letar oss ganska lätt fram till vandrarhemmet.
Det är kallt och blåsigt. Går en runda på stan. Fikar. Stefan köper en jacka. Går till Ripan och incheckningen. Får varsin påse med mat, karta, gas och plåster. Finns massor av prylar att köpa. Blir sugen, men köper inget.
Tillbringar kvällen på vandrarhemmet.
Upp tidigt på lördag morgon. Äter stadig frukost.
Går till Ripan. Har fortfarande riktigt ont i benet. Stefan är orolig för hur jag ska klara det.
Väger ryggsäckarna. Min väger 12 kg och Stefans 15 kg.
Åker buss till starten i Nikkaluokta. Här vill jag cykla någon gång. Fantastisk natur.
Väntar nästan två timmar på start. Dricker kaffe och nyponsoppa. Äter banan. Laddar. Det är mysig stämning. Massor med förväntansfulla människor. Alla med ryggsäck med en orange flagga fäst högst upp.
Några killar har bestämt sig för att springa hela vägen. De står längst fram. Vi står längst bak.
Det är trångt i starten. Går på led de första kilometrarna.
Stannar vid Ladtjojaure. Fikar.
Solen kommer fram och det känns riktigt bra.
Ett par kilometer innan kontrollen vid Kebnekaise fjällstation ser vi en kille med byxorna nere. Han tejpar. Allt. Vi vet inte då att vi kommer se honom många gånger.
Stannar en timme vid kontrollen. Stämplar våra pass. Äter Varma Koppen och smörgås.
Leden ändrar karaktär efter Kebnekaise. Den upptrampade promenadstigen är utbytt mot en stenig stig.
Vi vandrar mellan höga fjäll och förundras över hur vackert det är.
Pratar några ord med de som passerar oss. Och med de vi passerar. Stämningen är bra. Ser ett norskt par som flyter fram. Så vill jag också kunna gå.
De sista kilometrarna av etappen är tunga. Fötterna ömmar och jag är hungrig.
Det går nerför. Det är jobbigt för tår och knän.
Har sällskap med en kille från Stockholm som har ont överallt.
Kommer fram till kontrollen vid Singi klockan nio.
Myggigt. Och kallt. Stefan sätter upp tältet och jag hämtar vatten.
Äter kvällsmat. Direkt ur påsen. Vill inte behöva diska.
Orkar inte tvätta mig. Nöjer mig med att borsta tänderna.
Somnar direkt.
Grå morgon. Äter havregrynsgröt och kaviarmackor. Och kaffe.
Har sovit gott.
Pratar med ett gäng från Södertälje i dasskön. De satsar också på att gå på under 72 timmar.
Ser renar. Österrikarna som går ett par meter framför oss hamnar i extas. I Österrike finns bara rådjur.
Stigen är stenig. Fötterna är ömma nästan från start.
Vi har bestämt oss för att vila ofta. Åtminstone en gång i timmen.
Det är rätt skönt att gå. Mesta tiden är det tyst och tankarna kan vandra fritt. Möter en del människor. De måste tycka det är konstigt. Att möta flera hundra vandrare med oranga flaggor på ryggsäckarna.
Vi passeras av det norska paret. Som flyter fram.
Sen passerar vi killen från dag 1. Han med tejpen. Han går långsamt och liksom vaggar fram.
Vid kontrollen vid Sälka bjuds det på renskav och potatismos. Lycka. Nu behöver vi inte ta fram spritköket.
Det blåser kraftigt. Det känner vi inte förrän vi stannar eftersom vi har medvind. Nu är leden mer svår att gå på. Mycket sten. I och för sig mycket spång också.
Går om det norska paret som äter lunch. De går om oss när vi stannar för choklad-och-nötter paus.
Passerar Tjäktjapasset. Kungsledens högsta punkt. Riktigt kallt. Det finns snö kvar. Det är för kallt för att stanna och vila. Trots att jag har både mössa och vantar på.
Bestämmer oss för att stanna vid kontrollen i Tjäktja och laga mat.
Leden består av sten. Bara sten. Det är nästan omöjligt att gå.
Är både sur och trött.
Kanske är det vackert. Törs inte lyfta blicken från marken och se efter.
Tyvärr ligger Tjäktjastugan 500 meter från kontrollen. Åt fel håll. Är för trött för att orka gå något extra.
Stefan får gå i förväg för att hitta en plats nära vatten och i lä.
Det känns som om jag går flera kilometer innan jag ser honom.
Äter mat ur påsen igen. Byter skor. Kängorna klämmer överallt.
Passerar killen med tejpen igen. Vet inte när han passerat oss.
Ser många tält. Vi har bestämt oss för att gå ända till Alesjaure innan vi slår läger.
Blir glad när jag ser stugorna. Tyvärr ser man långt i fjällen. Åtta kilometer är det kvar.
Eftersom vi går långsamt innebär det tre timmar.
Framme vid tio. Slår upp tältet bakom dassen. Vill inte vara tvungen att gå något extra.
Får höra att killarna som sprang gjorde det på nytt rekord. 13 timmar och 36 minuter. Imponerande.
Dricker nyponsoppa. Stefan har överansträngningsfeber.
Sol och varmt när vi vaknar.
Pratar med en av stugvärdarna. Låter som ett idylliskt arbete.
Stigen från Alesjaure är lätt att följa. Det märkts att många går här.
Naturen är fin. Många sjöar. Och fjäll.
Dricker vatten ur varje bäck vi ser. Det är så gott. Och riktigt kallt.
Så fort vi stannar blir vi täckta av knott. En dusch med Mygga får dem att hålla sig borta en stund.
Går i shorts och t-shirt. Så här ska det alltid vara. Förutom det onda i fötterna. Mitt onda ben har kommit i skymundan. Nu är det skoskaven som känns. Stannar ofta och tar av oss skorna.
Pratar om nästa sommar. Kanske ska vi vandra längs Kungsleden. Konstigt. Det gör så ont i fötterna att jag vill gråta och ändå planerar jag för en ny vandring.
Vi ser en tjej som är ute och joggar. Flera mil från bebyggelse. Vi spekulerar i om hon bor i något sameviste eller varifrån hon kan komma.
Det visar sig att hon är funktionär vid kontrollen i Kieron.
Hon talar om att det bjuds på kaffe och plättar med hjortronsylt vid kontrollen.
Tyvärr är det fyra kilometers plåga dit. Stenig nerförsbacke. Försöker gå baklänges för att inte belasta tårna. Det är svårt och jag är rädd för att ramla. Hittar ett sätt att gå på sidan som funkar.
De flesta vi passerar och som passerar oss har det riktigt jobbigt. Vi hör många som pratar om plättarna som väntar.
Stannar vid Kieron en och en halv timme. Vilar, äter och luftar fötterna.
Nu är det inte långt kvar. Känslan är skön. Att veta att jag kommer att klara det.
Vi går långsamt genom Abiska nationalpark. Stannar ofta, men orkar inte ta av oss skorna. Det är inte särskilt smart. Vet ju att fötterna måste få luft.
Träffar en tysk kille som tycker det är för mycket folk i de svenska fjällen. Han har valt fel vecka för sin vandring.
Nu går vi inte om några längre. Det är ingen som går om oss heller.
Sakta, sakta avverkas kilometer efter kilometer.
Blir jättebesviken när skylten "Abisko 6,5 km" kommer. Trodde det inte var så långt kvar.
Men med kilometermarkeringar som räknar ner går det faktiskt lite lättare. Tar en sista rast på en meditationsplats.
När vi närmar oss Abisko Turiststation försvinner det onda i fötterna. De sista stegen flyter vi fram. De som redan kommit fram applåderar. Känslan är obeskrivbar.
Skorna åker av. Vi får medalj, lingondricka och en stämpel i passet. 59 timmar och 39 minuter har det tagit.
Duschar länge. Försöker få bort alla plåster men det går inte. Känner mig nöjd ändå. Och trött.
Går till campingen, men hittar ingen bra plats. Går tillbaka till turiststationen. Lyckas få ett dubbelrum.
Avslutar kvällen med en öl i Trekkers In. Tittar när killen med tejpen kommer in. Han är nöjd. Han har slagit förra årets tid. Nu är det bara tejpen som ska bort.
Somnar direkt när jag lägger mig.
Nu är det bara hemresan kvar. Och planeringen inför nästa sommars vandring.